En fågel viskade i mitt öra..DEL I

Jag ligger i en turiststrand, du vet en sån som är packad med solkrämsinsmörjda-flipflopsanvändande-soldyrkande människor. Solstolarna som finns att hyra kostar skjortan, jet skis drar runt precis intill badplatsen, solen är stark, alla ligger och pressar jag hoppar att få åtminstone och rödaktig ton på fejset. Tänk vad bra vi har det, får ligga här på den här stranden - den tanken slår dig. Tanken som försöker mota bort det något skaviga känslan som finns där under det tunna lagret av kokoskletiga sololja.

“Ska det va såhär?” är en tanke som kommer upp i ditt huvud, återigen försöker jag mota bort den bortskämdsdoftande frågan med ett långt resonemang i mitt huvud “men herregud tänk på alla dem som inte ens har mat för dagen, hur har du mage att va sådär oförskämt onöjd ! Skäms på dig, lägg dig i solstolen, läs en bestseller-deckare baserad på verkliga kvinnomord, drick en solvarm öl o njut för faaan! ”

“Ja jag har nog bara lite ångest” tänker jag och sätter en tjusig men urtvättad etikett på den skaviga känslan och försöker trycka bort den genom att byta den obehagliga bästsäljaren mot “5 tips för att jobba upp din självkänsla” ur en magasin som jag hört att man ska gilla att läsa. Försöker koncentrera mig… känns lite tungt att till och med det här med självkänsla ska va ett jobb, jag har ju fullt upp med min ångest…* skav, skav, skav * “Det va då självaste faan!” det skaviga (det där som jag etiketterade som ångest) fortsätter växa inom mig. Tar upp telefonen och googlar (hur får jag bort ångest)? När jag skrollar som bäst mellan tips om att acceptera och andas i fyrkant så ser jag och liten fågel som kommer flygande från havet.

Det är något speciellt med fågeln, jag blir (vare sig jag vill eller inte) uppmärksam på fågeln. Tanken slår mig “gu så gött att va en fågel då, jaja rubb it in my fejs”. Nu är nästan skavet ännu värre pga av den så väldigt fria fågeln som kommer inflygande lika lätt och otroligt som Aladdin på sin matta… Tro det eller ej men fågeln sätter sig intill mig och viskar något. Jag märker att det krävs mycket uppmärksamhet för att höra viskningen. Jag försöker verkligen lyssna mitt allra duktigaste.. Hmm verkar krävas att jag går närmare. Tanken slår mig “ingen annan verkar ju lyssna på viskande fåglar, lite weird att jag gör det? Kan man ens det? Finns det ens fåglar som kan viska? Nä just det, finns det nån forskning på det? Jädrar nu blir jag osäker.. “Nä, kanske ska sola ryggen lite istället ändå, man vill ju ha en jämn bränna o liksom “ta vara på solen” nu när jag ändå är här.” Fågeln sitter kvar.. Sanden som klibbat fast i min sololja känns ta mig tusan ännu oskönare nu. Det verkar som att fågeln väntar på att någon som lyfta blicken från alla bestseller-pocket och SE den. Det verkar som att den också väntar på att någon ska våga välja att LYSSNA på den. Känner lite kli i benen, kanske ändå skulle gå fram och bara lyssna lite lite… efter timmar av vånda och funderande på om det verkligen går att lyssna på fåglar eller ej så är det som att jag plötsligt inte längre kan stå emot. Jag lägger ner boken och magasinet i min strandbag och går fram till fågeln. Nu börjar jag höra något… 

… Fortsättning följer