En fågel viskade i mitt öra, del III
Om att göra något trots att jag inte vågar
Jag petar ner stortån i vattnet, jag har en ryggsäck med mig. En ryggsäck som är packad med diverse från förr. Det är minnen, vanor, erfarenheter, sanningar och rätt så mycket rädslor faktiskt. Och så lite annat som jag fått för mig att jag måste ha. Nu kan man ju fråga sig hur det kommer sig att jag valde att packa med mig en hel del osköna grejer, och en smått irriterad diskussion dyker upp i mitt huvud “ja ja, jag fattar det verkar ju korkat men nu är det redan så jädrans läskigt att jag dels:
sett skavet
lyssnat på en fågel!?
Ska lämna den här stranden som är det enda jag vet något om
ska bege mig ut på en hell-of-a-swimtur med bara mig själv som sällskap och den där lille fågeln (som jag inte ens har bevis på att den finns) som guide.
“Ja just dä! förstår du nu varför jag kanske inte bara kan lämna allt på en gång??” Jag tar nu några försiktiga men ändå sådär försöker-se-självsäker-ut-steg ut i vattnet. Tittar mig lite försiktigt över axeln (så att ingen ska se att jag gör det) och hoppas att ingen märker att jag drar nu. Det känns sådär obehagligt som det alltid gör (alla fall för mig) när jag ska lägga mig fram i vattnet och ta det första simtaget… “Ihh woha” och där var jag nere i vattnet. Jag simmar och simmar, verkar inte som att någon på stranden märker att jag fortsätter simma. Jag simmar så långt ut som ingen annan på stranden gör. När jag kommit en bit ifrån den där markeringen, du vet den med en rad med bojar som visar vart man får bada. Den där markeringen som visar för alla hit-men-inte-längre. När jag kommit en bit efter den så börjar jag märka av att rädslorna som jag har med mig i ryggsäcken börja göra sig påminda. Tanken slår mig med en obehaglig svindlande känsla “Men va håller du på med?? Herregud? Har du tappat allt vett mänska?! simma ut rakt ut i vattnet på det här viset. Såhär kan man inte göra.. du såg ju markeringen i vattnet. Ser du någon annan gör detta? och återigen det finns ingen vetenskapliga bevis på att det här du håller på med är speciellt smart?!” Det är en upprörd mycket rädd nästintill panikslagen röst som maler i huvudet.
Men DÅ! som en blixt från klar himmel dyker den upp igen, fågeln.
-Käre lille vän, ta det lugnt säger fågeln och cirkulerar ovanför mitt huvud.
Även om jag fortfarande tvivlar på om man kan lyssna på fåglar så känns det rätt så skönt att den dök upp igen. Sedan säger fågeln något som jag aldrig riktigt tänkt på själv.
- Va modig du är nu.
- Modig? jag? Jag är ju livrädd ser du väl?
Flåsandes och flämtandes känns det som att jag bara trampar vatten utan att komma någonstans.
- Kan det vara så att du har fått det här med mod om bakfoten? hur man är när man är modig och hur det känns? Tänk om mod innebär att du trots alla rädslor du känner gör det ändå? Tänk om den där bilden av att “en modig person” är stark och bara gör saker utan att känna inte riktigt är sann..?
Tankarna börjar snurra, ja… Tänk om mod känns jädrigt mycket, tänk om det är det som just gör det till mod?
Jag väljer att simma vidare och inte låta panik-rösten ta över kommandot.
Det visar sig att panikrösten, tvivelrösten och herregud-vad-håller-du-på-med rösten kommer fortsätta att överraska mig som iskalla kallsupar gång på gång under min simtur. Men mellan rädslo-varven så njuter jag. Njuter av att ha lämnat den skaviga stranden. Njuter av utsikten av ett stundtals spegelblankt vatten och en mycket mer spännande strand som jag nu skymtar där framme. Och tanken slår mig, att även om simturen som den där fågeln fick mig ut på, inte bara känts som en dans på rosor.. så kommer jag aldrig ångra att jag tog det första simtaget… Och även om jag ännu inte riktigt kan se hur stranden ser ut, (kanske för att jag är medveten om att den är föränderlig och oändligt mångfacetterad) så vet jag hur den känns... fri.
