Varför det kan kännas så jobbigt att vara högkänslig...
Jag vill dela med mig av en bild som dök upp i mitt huvud gällande medvetenhet och varför det kan kännas så jobbigt att vara högkänslig (dvs högmedveten). Om du visualiserar dig en människa som står där rakt upp och ner i all sin enkelhet. Jag ser det som att någonstans runt bröstet eller ner i magen så sitter medvetenheten, (vi kan rita ett klot eller en stjärna där) det man också kallar för intuition eller magkänsla. Den är där redan från start och den finns där som vägledning till oss hela tiden. Och så har vi ju en hjärna också, var den sitter vet ni ju redan ;) Hjärnan skapar konstant en massa tankar. Tankarna går inte att ta miste på och vi lär oss ganska snart lyssna på tankarna. Inget fel med det. Men det som verkar göra det hela lite knivigt är att vi lär oss att BARA lyssna på tankarna. Och då verkar vi tro att det är den enda information som finns, att det vi tänker, det är det som ÄR.
Nu tillbaka till visualiseringen av människan. Tänk dig att vi har en stig mellan hjärnan och hjärtat (där vi kan låtsas att din själ har sitt näste). Ju mer vi går på stigen ju mer upptrampad blir den. Vi har också en stig till vår medvetenhet. När vi är små verkar vi använda båda stigarna, men ju mer “vuxna” vi blir desto mindre tar vi stigen till medvetenheten. Vad brukar hända med stigar när vi slutar gå på dem? Jo de växer igen.
Tänk om både stigen till hjärnan och till medvetenheten finns där för att bidra till oss? Fast på olika sätt. Det är nästan som att vi har två ben. Om vi slutar använda det ena benet så lär det bli mer svajigt. Jag ser det som att medvetenheten hos högkänsliga är starkare än hos icke HSP (att du är högmedveten = högkänslig). Medvetenheten verkar alltså vara vårt starkaste ben och vår mest naturliga stig att gå på. Så kan det vara så att det är därför det ibland kan kännas så himla rörigt och jobbigt att vara högkänslig? Vi känner ju fortfarande av en massa saker men att vi har slutat gå ner på stigen för att se vad som finns där?
Så tänk om det finaste en högkänslig kan ge sig själv är att en sekatör? Skämt å sido - tänk om vi kan ge oss det vi behöver för att klippa ner den igenväxta stigen och börja använda båda dina ben istället för bara ett. Hur skulle det kännas?
Det är lite så jag ser på mitt “jobb” - att få bidra till dig så att du kan börja använda båda dina ben och att hjälpa dig att klippa ner gren för gren i den igenväxta stigen. Så att du kan gå genom livet och nyttja alla dina resurser. Och låta din medvetenhet få bidra till dig så som den är menad att göra.
Tack för att du ville läsa <3 Lämna gärna en kommentar om hur det känns i dig när du läser detta.
